-"Jag står på förstugubron i kvällsdunklet. Brolampan är släckt för att jag skall kunna känna och uppleva vårnatten som omger mig. De svarta träden böljar i vindkasten, vinden är sydlig och regnet strömmar kallt och stritt, kanske övergår det i snöglopp. De stora, mer än manshöga snödrivorna på gården och isen nere på bäcken är liksom självlysande i mörkret. Snön sjunker ihop i skogen med ljudliga stön, och vinden och vattnet arbetar oförtrutet för att knäcka vinterns makt.Ett nytt ljud, omisskännligt och efterlängtat, når mitt öra, suset av gräsandsvingar i hastig flykt över bäcken. Änderna försvinner kväkande uppströms och uppslukas av mörkret, kanske kan de finna någon vak som bildats under dagen. Jag låter intrycken sjunka in i sinnet, avspänd och nöjd."Det här är skrivet av Hans Andersson den 16 april 1968 (?) ur Ett årsvarv i Lappland (En bok för alla) Han befann sig i trakten av Jokkmokk.- När tar vi oss tid att "låta intrycken sjunka in i sinnet?" Och vad är det för intryck som dagens mitt-i-livet-människa får?